Pluppidupp

Hejhopp! I söndags var allt lite smått förrvirrat och jag var glad tror jag, eller det kändes så på något finurligt sätt. Det var ia alla fall fint att träffa alla. Att bada var nog det bästa tror jag och när Oskar ramlade i vattnet så där fult och klantigt.  Igår var det visst tisdag och jag vaknade upp mitt i mörkret, sex på morgonen och skulle skynda till jobb. "Jaha, vad tycker du om att skanna papper då?"-frågan fick jag så där tre miljoner gånger, älska! Sen stressade jag hem för att rymma in till staden, för att träffa B och S för lite förpepp på Sandys, haha. Sen vidare till Max för att slösa pengar på dyr liten bönsallad. Sen till Circus för att se Håkan för femte gången i år.

Jag kan inte minnas att jag varit på Circus innan så jag blev lite chockad när jag insåg hur litet det var, kändes som att vi skulle på typ Billie the vision eller nåt. Man dog inte av trängsel, man dog inte heller av lycka, men det var fint. Inget Ramlar och inte så mycket fart och kaos som det brukar, men det var okej, för jag var sjuk. Men han fick mig att glömma hur sjuk. Bara att förstå hur sjuk sjuk sjuk jag var som inte kan se när löven faller ner hur fult allting är. Jag blev lite kär, för jag stod brevid två sjömanspojkar som verkade vara syskon och som dansade och levde sig in och jag önskade att jag var dem. Jag tänkte på hur nära han var, för det var inte många centimeter emellan, sen sa han hejdå för att komma tillbaka och då ramlade nånting ner på marken och alla blev panikiga och sen såg jag att det visst inte var nånting och utan någon och inte vem som helst utan Amando. Hon var lite vit, men sen mådde hon bra igen. Jag drömde mig bort när jag såg på Hurricane, när han såg ledsen ut, när han log, när han sa något, och när han bara var han helt enkelt. Om du var tio år yngre; ). Men jag blev sur och trött på att Håkan inte är så laddad som han måste varit förut, då när jag stängde av tvn när han kom. Han sa exaaakt samma saker som han brukar och ja det går väl hem, men man ska inte kunna mellansnacken utantill. Sen var det fint och slut och jag var lite lätt hög och började prata på med sjömanskostymerna. Sen åkte jag ända hem för att försöka sova, det var lite svårt.

Nu har jag jobbat ännu mer och jag har hunnit sova så lite den här veckan att jag inte kan skilja på lycka och sorg, på ilska och glädje. Men imorn då du, då ska jag åka till Skåneland med Moiplupp och jag ska bara sitta och lyssna på alla fina som pratar gullgulligt. Och träffa Chrissy och se Köpenhamn och åka tuffetåg.


Visst känns det fint att va vid liv, en dag till, visst känns det fint nu, Hurricane?