Pluppidupp

Jag tänker på små små detaljer, som handtag i guld och sönderbitna naglar. Jag tänker på guldfiskar jag sett och hur jag tänkt att jag var som dem. På såpbubblor som gått sönder, på allt annat som har gått sönder och försvunnit. På visaren på klockan som slår så argt och snabbt och får mig att inse att tiden är kort och att en blå bil eller en för hög bro kan råka göra det ännu kortare och plötsligt avsluta allt som är halvt.

Borde man vänta med sånt man vill göra eller tänka på hur mycket man skulle dö inombords om det inte blivit gjort för att tiden inte räckte till lika bra som man trott?

Men tänk om man började tänka att livet kunde ta slut imorn, skulle inte allt kunna bli så himla fel då? Allt kanske skulle ta slut och man skulle sitta där i 100 år till och önskat att man inte varit så dum och impulsiv?

 Jag tänkte om jag skulle fly och inte berätta för någon. Komma tillbaka en vecka senare, inte säga nånting. Jag gillar flykten tror jag. Eller resan, att vara på väg någonstans. Jag tänkte jag skulle sätta mig på en buss och se vart jag hamnade.