Pluppidupp

Jag önskar att jag kunde rädda alla förlorade, allt förlorat.
Sätta plåster på deras pannor och säga att allt skulle ordna sig.
Att det bara var att säga "gråt så går det över" och att det funkade.
Men förlorad är du ju inte, bara lite tillfälligt i så fall.
Men om man lever i vi säger 70 år, då kommer man för tusan inte alltid må dåligt.
Det kommer bli bra och bättre för det måste det.
Och om det inte blir bra av sig själv får man väl typ byta liv.
Flytta till Hässleholm och börja prata snygg skånska,.
Flytta till Indien, till en liten pluttig by där depressioner inte existerar.
Eller bara göra tillfälliga saker.
Äta sig lycklig.
Dansa sig bort från denna planet.
Skriva en bok.
Åka tåg är också en bra medicin skulle jag nog få påstå.
Eller bara småsaker som att skriva långa listor på glada saker.
Komma på fina ord och bygga ihop dem till meningar.
Pyssla så mycket att man får blåsor på fingrarna.
Eller bara glömma sitt eget liv lite och läsa böcker och ta en liten paus från verkligheten.
Eller att göra någon annan glad kan också funka.
Och prata av sig, gråta av sig, psykbryta av sig.
Göra nåt oväntat, nåt bra och lite konstigt så där.

Det kommer vara mörkt och dystert ett ganska långt tag till. Men det är bara att hålla ut, för sen kommer tiden då blommorna slår ut och solen helt plötsligt värmer och mörkret gömmer sig allt mer ofta. Och sen kommer det ännu bättre dagar då skolan är utbytt mot sommarlov. Och sommaren känns som att den skulle kunna bli typ hur bra som helst om den blir som planerat. Tänk på det istället för att kolla ut genom fönstret, det tjänar inget till.

♥